Om man har hårdhjärtade föräldrar som försöker hålla ens älskade nappisar borta under dagtid, kan man överlista dem om man vet var de förvarar napparna.
Om de nu råkar förvara nappisarna längst upp på ett skåp som man inte kan nå, i en gul plastlåda som man inte kan ta, så kan man använda sin hjärna.
Ens hjärna kan hjälpa en att komma på idén att dra ur en låda längst ner i skåpet och försöka stå på den.
Om det inte heller räcker kan man ta sin lilla lilla stol och sätta ovanpå lådan.
Om det inte heller räcker kan man balansera ett litet legohus ovanpå stolen som står ovanpå lådan.
Och när man sedan trillar ner får man ändå ropa på sin far som kommer och ger en en nappis.
Och det har varit tungt. Och det har gjort lite ont. Och det har krävts rätt mycket jobb.
Men man har fått som man har velat.
Och inget i livet är mer viktigt än det.
Iallafall inte om man är 2 1/2.
